Vardagen i vården är full av möten. Möten i glädje och sorg, i hopp och i frustration. Möten med patienter, med närstående och med kollegor.

Här berättar Jenny Arhammar, specialistläkare och verksamhetschef för anestesi och intensivvård, om två möten som berörde henne djupt.

– Under min specialisttjänstgöring på neurointensiven träffade jag en flicka i samma ålder som mina barn, som hade drabbats av en dödlig hjärncancer. Trots att vi visste att hon inte hade långt kvar så visade hela hennes familj en otrolig livsglädje. Deras förmåga att leva i nuet var så gripande. Att klara av att leva trots vetskapen att döden står runt hörnet är märkvärdigt och fantastiskt.

Jag förstod där och då att jag aldrig skulle klara av att arbeta med sjuka barn. Så jag vill säga till alla som klarar detta – ni är verkligen fantastiska. Att inte jobba med barn var ett val jag gjorde tidigt men ofta står jag inför frågor och dilemman som inte har något självklart svar.

Vissa möten är svårare än andra

I höstas mötte jag en äldre man som kom in med dåligt allmäntillstånd och som berättade att han helt enkelt inte ville leva längre. Hans livskamrat sedan 60 år hade gått bort tidigare under hösten och han kunde inte leva utan henne. Han sa ’för mig är livet slut nu’ och var också säker på att han skulle träffa sin fru ’på andra sidan’. Han ville inte ha någon behandling alls. Då ställs vi inför dilemmat: att behandla honom ändå eller acceptera att han inte vill leva utan sin älskade?

Det finns så många möten i vården, så många människor som delar med sig på ett sätt som de inte hade gjort annars. Det ger mig perspektiv på livet – ställt i relation till det som jag får höra så kommer jag på hur bra jag själv har det.

Foto: Cecilia Larsson Lantz
Det här är en artikel från Danderyds sjukhus tidning p.s.DS
Här finns alla nummer av tidningen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *